En mamma, en pappa, en dotter, en son. Två ser över sin relation i det antika Grekland, de två andra sitter i en by i Frankrike och undrar var tiden tog vägen. Oro över framtiden, tankar kring dåtiden. Hemligheter och svek och villkorslös kärlek, allt som präglar relationen mellan en förälder och ett barn. Var du än är, var du än befinner dig. Blicken från den som gav dig liv kommer du aldrig ifrån.

Kassandrasyndromet
Troja. Fienden sitter utanför stadsmurarna i tio år och hotar med krig. Sedan plockar de plötsligt ihop sitt pick och pack och åker hem. De lämnar ett hästskrälle efter sig. En enorm sak, gjord i trä och metall. “Rör den inte!” skriker Kassandra till trojanerna som promt vill ha in den i staden. När ingen lyssnar blir hon hysterisk. Hon påstår att hon kan se in i framtiden. Antagligen är hon bara galen.

Vi möter Hecuba, drottning av Troja, med ansvar över folk och samhälle. Vi möter hennes dotter, Kassandra, lillsessan, tonåringen, dömd av nyckfulla gudar att tvingas se framtidens brutalitet – och dömd att aldrig bli lyssnad på. De möts i en förtvivlad kamp innan stadsportarna öppnas och den ödesdigra hästen släpas in, i vilja att möta varandra och i oförmåga.

Vem dödade min pappa?
En son besöker sin pappa, efter att han gjort sig illa på fabriken han arbetar på. Det väcker en mängd minnen som sonen har med sin pappa under sin uppväxt, en uppväxt kantad av våld, hårda ord och homofobi men också fattigdom, dubbla arbeten och en ständig kamp att få pengarna att räcka. Man kan titta på sin förälder och undra varför den inte ansträngde sig mer för att få en relation att fungera men man kan också se det från ett annat håll.

Édouard Louis bok är en anklagelseakt mot de franska politikerna, de är alla skyldiga till att ha tagit död på hans pappa. Till att göra en far-och-son-relation omöjlig. Till att ha ett drägligt liv. Till tonerna av Barbie Girl tecknar vi en öm och våldsam berättelse om hur vi mest av allt accepterar att vårt samhälle ständigt vänder ryggen mot de som behöver störst hjälp.

 

Kassandrasyndromet och Vem dödade min pappa är två fristående pjäser, men kommer att spelas efter varandra.

Föreställningarna är för 13 år och uppåt. Urpremiär 22 september 2023.

Offentliga föreställningar

Nypremiär 12 januari kl 19
Kassandrasyndromet & Vem dödade min pappa? + L.T Fisk

Efter dubbelföreställningen spelar L.T Fisk live i scenografin. Han kanske är själv, han kanske tar med någon, vem vet? Vad vi vet är att det blir en otrolig kväll!

Biljetter
Kulturcentralen
040-10 30 40
För att köpa biljett, klicka här.

Månteatern
046-18 98 99
bokning@manteatern.se

Skolföreställningar i Lund

Kassandrasyndromet & Vem dödade min pappa? spelas för skolor i Lund

15-19/1 och 22-24/1
Föreställningstider 9.30 och 12.30.

Pjäserna spelas efter varandra med en övergång där publiken sitter kvar.

För alla skolor i Lund är teaterbiljetter till Månteaterns producerade föreställningar utan kostnad och de bokas via Kulturtråden, klicka här för att komma till bokning.

Vid behov av busstransport, glöm inte att ansöka om transportresurs. Detta går ej att göra efter besök på Månteatern. För mer information, klicka här.

För mer info, vänligen kontakta:
Henrik Hulander, producent
henrik@manteatern.se 070-2080454

Turné

Kassandrasyndromet & Vem dödade min pappa erbjuds på turné under 2024.
Föreställningarna bokas tillsammans eller separat.

För att ladda ner utbudsblad för skolturné, klicka här.

För att ladda ner utbudsblad för offentliga föreställningar, klicka här.

För mer info, vänligen kontakta:
Henrik Hulander, producent
henrik@manteatern.se 070-2080454

Foto

För högupplösta pressbilder, klicka här

Foto: Henrik Hulander

Pressröster

De två föreställningarna har olika tempo och form. ”Kassandrasyndromet” är en snabb, tät och koncentrerad historia som utspelas i realtid och där nutidsreferenser i så väl språk som prylar vävs in på ett smart sätt. I ”Vem dödade min pappa?” är tempot lägre och tonen mer lågmäld men också tillbakahållen och berättelsen rör sig fram och tillbaka i tid. Skådespelarna går också ur sina roller för att hjälpa publiken att orientera sig i fransk politik, att förstå den anklagelse sonen riktar mot de styrande för att pappans förstörda liv.

Båda föreställningarna är suveränt välspelade. Lillemor Hjelm som drottning och Meera Ryan som Kassandra växlar blixtsnabbt mellan känslolägen utan att för en sekund tappa sin starka kontakt. Mats Granath som pappan och Sakib Zabbar som sonen rör sig mer trevande runt varandra vilket ger fint utrymme för övertygande karaktärsskildringen.

Det är en vågat experiment att spela två olika pjäser efter varandra, utan paus. Men det fungerar. Pjäserna talar med varandra och de talar med publiken.

För publiken är det mycket att greppa. Vilka associationer pjäserna ger och vilka paralleller man drar hänger säkert ihop med vilka historiska och samhällspolitiska bakgrundskunskaper man har med sig. Samtidigt är det enkelt att sjunka in i varje pjäs med den erfarenhet som de flesta i salongen bär med sig – den att vara tonåring eller förälder.
Gunilla Wedding, Sydsvenskan

Lillemor Hjelm och Meera Ryan hittar sina roller och deras relation med fin känsla: mamman som är orolig för sin dotter, och dottern som är orolig för framtiden men till slut bara har att böja sig inför ödet. Kassandra pratar samtidsspråk och det blir kul när hon ger till exempel mamman komplimanger för hennes ”kungaskills”.
Malin Krutmeijer, Sydsvenskan

Pjäserna väcker tankar om samhället och livet, men det är framför allt när jag ser det hela genom ögonen på min medpublik som jag inser hur viktig Månteatern, och all annan teater för barn och unga är; det är livsviktigt att barn får se vuxna människor skrika och gråta och skratta. Och leka! Att de får lära sig att det finns rum för känslor, rum för att sörja, rum för att vara förtvivlad. Att saker kan förändras, att ingenting är statiskt. Att det är okej att vara arg, på mamma, på pappa, på Emmanuel Macron och hela jävla världen.
Alice Nyberg, Lundagård